Det är så svårt att beskriva känslan.. Det är något som jag längtat efter tillsammans med dig, min stora dröm om att få ett barn tillsammans med dig! Men det var samtidigt en chock, jag var mitt mellan att ta körkort och leta jobb, och jag bodde ju hemma,i min dröm så bodde vi tillsammans. Det var 1000 känslor som rusade genom kroppen, och jag visste inte vad jag ville. Men med tiden så löste sig allt, jag lyckades ta körkortet, fick ett jobb och dina föräldrar erbjöd mig att flytta till dig tills vi har råd med eget.

Och jag vet att jag verkat ledsen, arg och nere.. Men det har varit så mycket att tänka på, och jag är så rädd för alla problem, även fast jag vet att vi klarar det tillsammans. Och det är jag säker på, fan, tänk på allt vi gått igenom, det är inte många som skulle klara det. Men vi har gjort det, och jag vet att vi kommer klara det här också, även om det kommer vara svårare än någonting annat. Och fast jag är rädd, så längtar jag vill den där dagen i mars då vi två blir tre, det kommer vara den lyckligaste dagen i mitt liv, när jag får träffa min son första gången.

Sist av allt vill jag be om ursäkt för sista tiden, jag borde ha mer förståelse för hur jobbigt saker har varit och är för dig, det finns gånger då jag blivit arg och sur när jag igentligen velat hjälpa och trösta dig.. Du förtjänar bättre älskling, förlåt.

Jag älskar dig <3