Förlossningsberättelse

Allting började egentligen natten till lördagen den 4 februari. Jag hade så extrema värkar i ländryggen och buken, skulle gå på toaletten men inte gick det, kunde inte sitta still för det gjorde så ont. Gick runt lite och tänkte att värkarna skulle gå över, det är ju liksom en månad kvar tills jag ska föda, eller det beräknade datumet. Efter ett tag så gick jag och la mig, försökte sova och tror att jag somnade till men vaknade inte så långt därefter och då kunde jag verkligen inte ligga stilla i sängen längre. På morgonen där så berättade jag för Martin min hemska natt och att jag fortfarande hade ont, och eftersom jag hade så ont så fick jag ta och smörja in mig med en olja som jag blev tipsad om, och det var HUR skönt som helst ska jag säga er, men det varade inte länge, jag fick snabbt lika ont igen. Så vi klädde på oss ytterkläderna och tog oss en promenad och det hjälpte men bara för stunden. Testade med ett bad och det var skönt men inte varade det länge det heller.

Martins mamma sa åt mig att ringa in till förlossningen eftersom jag hade ju så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen så sagt och gjort, jag ringde dit, fick prata med en barnmorska och så berättade jag om mina värkar och hur jag inte kunde liksom röra mig på samma sätt som förut. Hon sa åt oss att komma in så att vi skulle se att allt såg bra ut. Så, älsklingen och jag tog bilen till Huddinge sjukhus och sen så blev vi bemött av en trevlig barnmorska som ville ta urinprov och sedan satte en ctg på mig. Hon såg mina värkar men det var inte så mycket att hurra för, det var för oregelbundet och det var ingenting, så blev undersökt och jag var inte alls långt ifrån att ha öppnat mig 1 cm. Vi blev hemskickade med pencelin som jag skulle ta för att förebygga en urinvägsinfektion.

Söndag den 5 februari hade jag lika ont igen så det blev bara att åka in igen blev undersökt och sedan gjorde vi ett UL för att se om det var nåt, men nej inte det, fick åka hem med extrema värkar.

Onsdagen den 8/2 så hade jag tid till mvc, jag berättade om hur jag hade det och hur jag har fått åka in och ut pga mina värkar och fick även göra ett till urinprov för att se ifall det var nåt. Men inte var det de, så Ulrika min barnmorska tyckte det var konstigt att dom ens hade skrivit ut ett receptbelagt pencelin till mig.

Dagarna gick och mina värkar kom och gick, men ingenting jag kunde göra något åt. Så jag fick leva med det.

Tisdag den 14 så var det dags för ännu ett besök till mvc då följde också älsklingen min med för att se vad de säger, jag hade fortfarande ont och det berättade jag så Ulrika ringde till specialistmödravården för att jag skulle få en tidigare tid än 1 mars. Så redan dagen efter så fick jag komma dit. Skönt det säger jag bara.

Onsdag den 15 vi åkte in till Huddinge sjukhus där spec.mvc ligger och där blir jag satt med en ctg kurva och mina värkar var ju som vanligt oregelbundna, blev undersökt också av en läkare och det visade sig att jag hade öppnat mig hela 2 cm! SKÖNT att mitt onda faktiskt hade givit något. Vi blev dock hemskickade eftersom det inte var något de kunde göra.

Nu började det..

04.00 den 20 så gick vattnet. Jag och Martin låg och sov och sen vaknade jag av ett plötsligt ryck, det rann längst mina ben och det slutade aldrig. Jag trodde ärligt att jag hade kissat på mig men inte det, det var verkligen vattnet. En fors. Så jag väckte Martin och berättade att mitt vatten hade gått och att jag inte visste vad jag skulle göra, alltså paniken som kom då, kan inte beskriva den känslan. Fick i alla fall upp honom och han skyndade sig att packa grejerna vi skulle ha med oss och sedan sprang jag upp till mamma och berättade vad som hade hänt, det var bara att ringa förlossningen och även berätta för dom att mitt vatten hade gått. Jag blev tillsagd att komma in på en kontroll och så åkte vi. Väl när vi kom in till förlossningen så möttes vi av en trevlig barnmorska som hette Lotte och hon hjälpte oss att komma till rätta, hon pratade med oss och sedan satte hon en ctg på mig för att se ifall jag hade fått några värkar. Eftersom jag inte hade det så blev vi tillsagda att gå en promenad på ca 3 timmar och se ifall det skulle hända nåt men efter dom där 3 timmarna så visste jag att det var dags för oss att packa ihop och åka hem. I alla fall, när vi kom tillbaka så möttes vi av en ny barnmorska + en kandidat. Malin och Gustav riktigt snälla och hur trevliga som helst. Kändes bra att dom kom. Hon berättade i alla fall att jag skulle bli hemskickad och dagen efter ringa för att få en tid till att bli igångsatt, ifall ingenting händer.

Och det gjorde det inte..

Måndag gick till tisdag och jag vilade upp mig så mycket som möjligt. Klockan 8 på tisdag morgon så ringde jag in till förlossningen för att få en tid då jag skulle bli igångsatt. Det var klockan 2 allt skulle hända. Så, när jag la på så visste jag inte ifall jag skulle skratta eller gråta, dagen hade kommit så fort. Dagen då min son skulle komma till oss. Jag och Martin åt och tog det lugnt på morgonen och sedan så åkte vi in vid 1, vara i god tid kallas det, vi skulle även förbi Pulsen och köpa oss lite godis.

När vi kom in dit så var jag så skakad, spänd och nervös att jag inte visste liksom vart jag skulle ta vägen, nu var det ju dags.. Vi blev omhändertagna av Malin och Gustav och de visade oss till ett gigantiskt rum, jag skojar inte. Det var hur stort och fint som helst. Väl där satte dom en ctg kurva för att se mina värkar och bebisens hjärtslag. Det var då de upptäckte något, Elias fosterljud hade gått ner så det blev liv i salen vi va på och jag visste inte vad de gjorde. Men fick i alla fall ett stick i armen och de tog. Sedan efter 4 minuter så kommer hans fosterljud upp till 145 spm som det har legat på innan. De kollade hur mycket jag var öppen och då hade jag öppnat mig 4 cm.

15:00 så satte dom värkestimulerandedrop på mig och i början så kände jag faktiskt inte att det börja göra ont någonstans så jag blev liksom glad ut av det, och tänkte det här kommer jag ju klara galant. Inte tänkte jag då att jag inte hade haft den så länge.

15:03 sattes det en elektrod för att fortfarande kunna registrera Elias hjärtslag som slogs så fint. Jag blev tillsagd att röra mig och det gjorde jag, och då började jag känna värkarna, först kom dom glest och varade inte så länge, men tiden gick och dom kom tätare och tätare och blev mer intensiva. Så långa att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag skrek verkligen ut att det var droppets fel och att jag inte ville ha den mer, att älskling skulle slita bort den. Det gjorde så fruktansvärt ont. Malin och Gustav kom in och frågade hur det var med mig och jag berättade hur det kändes, att jag hade börjat få extremt ont. Det föreslog smärtlindring och i det här fallet var det lustgas.

15:50 så fick jag lustgas, testade på det när dom var med men inte gick det, kunde inte andas riktigt som man skulle. Jag testade ungefär i 20 minuter och när de sa åt mig att andas lite längre så tog jag för mycket och blev alldeles yr och jag började må illa. Så slutade med den och ville ha nåt annat för att värkarna inte skulle kännas så mycket. Malin informerade mig om ryggbedövning och jag tackade inte nej till det. Så hon gick och ringde narkosläkaren som skulle ge mig den. Samtidigt som det var massor med annat folk inne hos mig, jag skrek till Martin att jag ville att mamma skulle komma ner till oss så han messade henne så kom hon och vilken lättnad det ändå var att få ha mamma där vid sidan.

16:25 så ringde Malin på narkos läkaren och jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen, de sa att hon skulle komma om 10 minuter men inte fan gjorde hon det, jag låg där och skrek att jag inte ville vara med längre, att jag ville hem, att jag inte ville vara gravid längre. Hah, barnmorskorna bara skrattade åt mig. Kunde inte koncentrera mig på nåt annat än att det kändes som att jag skule dö just den stunden. Jag grät verkligen floder. Under tiden som jag låg där och väntade på narkosläkaren så hade jag också öppnat mig 6 cm, alltså var jag då öppen 10 cm.

17:15 så kommer läkaren och jag skulle ligga ihopkrupen som en liten boll, vet inte hur jag klarade det men det gjorde jag med lite om och men, talade om för min barnmorska att jag behövde gå och bajsa och att jag inte skulle klara av att bajsa i blöjan som jag fick, hon förklarade för mig att det var barnet som tryckte neråt så att det blev som att jag kände mig skitnödig. Så höll det på kanske i 20 minuter då jag bara grät och skrek att jag var tvungen att gå på toa. Det fanns folk som inte kunde hålla sig för skratt men det sket jag fullständigt i, jag hade ont.

17:40 När smärtlindringen hade lagts så kunde jag verkligen andas ut, jag blev en helt annan person. Jag kunde prata, jag visste hela tiden att jag hade varit taskig mot barnmorskan och sa hela tiden att jag hade varit dum. Jag börjar även känna ett mer ökat tryck neråt Malin och Gustav kollar ifall det var nåt och men just då kunde dom inte se något, utan att jag bad Gustav och Martin hålla isär mina ben så att jag kunde andas, det gjorde inte lika ont då. Så barnmorskorna fick turas om ett tag och hålla isär mina ben.

18:00 så fick jag order av Malin att jag skulle provkrysta och då hade de även beslutat att ta ett blodprov på Elias men det ville avakta med de eftersom att det hade hänt grejer och de kunde skymta min lilla son när jag krystade. Men det var bara för att jag skulle vara förberedd sen hur det skulle vara.

18:50 så hade dom höjt också min dropp till ett hägre tal och då gjorde det verkligen int men eftersom jag blev bedövad så kunde jag överleva smärtan. Elias hade trängt sig mot bäckenbottten och jag fortsätter att provkrysta, hade dock lite för korta värkar för att det skulle hända något men fick i alla fall in tekniken. Malin diskuterade med doktorn ifall de skulle ta laktat och de ville dom.

19:00 så får jag krystvärkar, så ingen laktat blir av, jag krystade och berättade för dom att det sved och att jag inte klarade mer, men efter att de hade sagt åt mig att man kunde se huvudet och att jag kunde känna det så var jag stark nog och klara av att köra lite mer. Jag verkligen gick in i min egna värld. Och när de sa att nästa krystning så är han ute så var det som att jag inte hade gjort något annat i mitt liv än just att krysta.

19:24 Elias är född. Vilken känsla när jag fick upp honom på magen, jag grät av lycka. All min smärta var som bortblåst, jag visste inte var den hade tagit vägen men jag visste i alla fall att jag hade klarat det här tillsammans med min pojkvän.

19:35 kommer moderkakan ut lätt som en plätt ska jag säga er, vilken klump haha, kändes läskigt men samtidigt hur underbart som helst för det var liksom det sista på hela förlossningen som jag behövde göra.

19:50 blir jag sydd. Inte alls mycket då de trodde först att jag inte hade spruckit någonting vilket var en lättnad för mig. Jag struntade egentligen hur mycket jag hade brustit jag hade ju min son på bröstet! Det blev sammanlagt 6 stygn och det var riktigt fint för en förstföderska, fick också höra att jag hade förlorat väldigt lite blod och det var inte alls många som hade gjort det när de hade fött sitt första barn. Alltså Malin tyckte att det kändes fånigt att ens skriva ut hur lite blod jag förlorade.

Det var en sån häftig upplevelse att föda barn! Har aldrig vart med om något så häftigt i hela mitt liv. Att känna känslan när de håller upp ens barn framför en och bara veta att det är ditt egna. Jag har då aldrig varit så stark som jag var då. Skulle lätt kunna göra om allt det där. Och personalen som var där, kan bara säga att dom var guld! Så jäkla bra. Kände mig väldigt bra bemött av dom.

Allting började egentligen natten till lördagen den 4 februari. Jag hade så extrema värkar i ländryggen och buken, skulle gå på toaletten men inte gick det, kunde inte sitta still för det gjorde så ont. Gick runt lite och tänkte att värkarna skulle gå över, det är ju liksom en månad kvar tills jag ska föda, eller det beräknade datumet. Efter ett tag så gick jag och la mig, försökte sova och tror att jag somnade till men vaknade inte så långt därefter och då kunde jag verkligen inte ligga stilla i sängen längre. På morgonen där så berättade jag för Martin min hemska natt och att jag fortfarande hade ont, och eftersom jag hade så ont så fick jag ta och smörja in mig med en olja som jag blev tipsad om, och det var HUR skönt som helst ska jag säga er, men det varade inte länge, jag fick snabbt lika ont igen. Så vi klädde på oss ytterkläderna och tog oss en promenad och det hjälpte men bara för stunden. Testade med ett bad och det var skönt men inte varade det länge det heller.

Martins mamma sa åt mig att ringa in till förlossningen eftersom jag hade ju så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen så sagt och gjort, jag ringde dit, fick prata med en barnmorska och så berättade jag om mina värkar och hur jag inte kunde liksom röra mig på samma sätt som förut. Hon sa åt oss att komma in så att vi skulle se att allt såg bra ut. Så, älsklingen och jag tog bilen till Huddinge sjukhus och sen så blev vi bemött av en trevlig barnmorska som ville ta urinprov och sedan satte en ctg på mig. Hon såg mina värkar men det var inte så mycket att hurra för, det var för oregelbundet och det var ingenting, så blev undersökt och jag var inte alls långt ifrån att ha öppnat mig 1 cm. Vi blev hemskickade med pencelin som jag skulle ta för att förebygga en urinvägsinfektion.

Söndag den 5 februari hade jag lika ont igen så det blev bara att åka in igen blev undersökt och sedan gjorde vi ett UL för att se om det var nåt, men nej inte det, fick åka hem med extrema värkar.

Onsdagen den 8 febrari så hade jag tid till mvc, jag berättade om hur jag hade det och hur jag har fått åka in och ut pga mina värkar och fick även göra ett till urinprov för att se ifall det var nåt. Men inte var det de, så Ulrika min barnmorska tyckte det var konstigt att dom ens hade skrivit ut ett receptbelagt pencelin till mig.

Tisdag den 14 februari så var det dags för ännu ett besök till mvc då följde också älsklingen min med för att se vad de säger, jag hade fortfarande ont och det berättade jag så Ulrika ringde till specialistmödravården för att jag skulle få en tidigare tid än 1 mars. Så redan dagen efter så fick jag komma dit. Skönt det säger jag bara.

Onsdag den 15 februari åkte vi in till Huddinge sjukhus där spec.mvc ligger och där blir jag satt med en ctg kurva och mina värkar var ju som vanligt oregelbundna, blev undersökt också av en läkare och det visade sig att jag hade öppnat mig hela 2 cm! SKÖNT att mitt onda faktiskt hade givit något. Vi blev dock hemskickade eftersom det inte var något de kunde göra.

04.00 den 20 så gick vattnet. Jag och Martin låg och sov och sen vaknade jag av ett plötsligt ryck, det rann längst mina ben och det slutade aldrig. Jag trodde ärligt att jag hade kissat på mig men inte det, det var verkligen vattnet. En fors. Så jag väckte Martin och berättade att mitt vatten hade gått och att jag inte visste vad jag skulle göra, alltså paniken som kom då, kan inte beskriva den känslan. Fick i alla fall upp honom och han skyndade sig att packa grejerna vi skulle ha med oss och sedan sprang jag upp till mamma och berättade vad som hade hänt, det var bara att ringa förlossningen och även berätta för dom att mitt vatten hade gått. Jag blev tillsagd att komma in på en kontroll och så åkte vi. Väl när vi kom in till förlossningen så möttes vi av en trevlig barnmorska som hette Lotte och hon hjälpte oss att komma till rätta, hon pratade med oss och sedan satte hon en ctg på mig för att se ifall jag hade fått några värkar. Eftersom jag inte hade det så blev vi tillsagda att gå en promenad på ca 3 timmar och se ifall det skulle hända nåt men efter dom där 3 timmarna så visste jag att det var dags för oss att packa ihop och åka hem. I alla fall, när vi kom tillbaka så möttes vi av en ny barnmorska + en kandidat. Malin och Gustav riktigt snälla och hur trevliga som helst. Kändes bra att dom kom. Hon berättade i alla fall att jag skulle bli hemskickad och dagen efter ringa för att få en tid till att bli igångsatt, ifall ingenting händer.

Måndag gick till tisdag och jag vilade upp mig så mycket som möjligt. Klockan 8 på tisdag morgon så ringde jag in till förlossningen för att få en tid då jag skulle bli igångsatt. Det var klockan 2 allt skulle hända. Så, när jag la på så visste jag inte ifall jag skulle skratta eller gråta, dagen hade kommit så fort. Dagen då min son skulle komma till oss. Jag och Martin åt och tog det lugnt på morgonen och sedan så åkte vi in vid 1, vara i god tid kallas det, vi skulle även förbi Pulsen och köpa oss lite godis.

När vi kom in dit så var jag så skakad, spänd och nervös att jag inte visste liksom vart jag skulle ta vägen, nu var det ju dags.. Vi blev omhändertagna av Malin och Gustav och de visade oss till ett gigantiskt rum, jag skojar inte. Det var hur stort och fint som helst. Väl där satte dom en ctg kurva för att se mina värkar och bebisens hjärtslag. Det var då de upptäckte något, Elias fosterljud hade gått ner så det blev liv i salen vi va på och jag visste inte vad de gjorde. Men fick i alla fall ett stick i armen och de tog. Sedan efter 4 minuter så kommer hans fosterljud upp till 145 spm som det har legat på innan. De kollade hur mycket jag var öppen och då hade jag öppnat mig 4 cm.

15:00 så satte dom värkestimulerandedrop på mig och i början så kände jag faktiskt inte att det börja göra ont någonstans så jag blev liksom glad ut av det, och tänkte det här kommer jag ju klara galant. Inte tänkte jag då att jag inte hade haft den så länge.

15:03 sattes det en elektrod för att fortfarande kunna registrera Elias hjärtslag som slogs så fint. Jag blev tillsagd att röra mig och det gjorde jag, och då började jag känna värkarna, först kom dom glest och varade inte så länge, men tiden gick och dom kom tätare och tätare och blev mer intensiva. Så långa att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag skrek verkligen ut att det var droppets fel och att jag inte ville ha den mer, att älskling skulle slita bort den. Det gjorde så fruktansvärt ont. Malin och Gustav kom in och frågade hur det var med mig och jag berättade hur det kändes, att jag hade börjat få extremt ont. Det föreslog smärtlindring och i det här fallet var det lustgas.

15:50 så fick jag lustgas, testade på det när dom var med men inte gick det, kunde inte andas riktigt som man skulle. Jag testade ungefär i 20 minuter och när de sa åt mig att andas lite längre så tog jag för mycket och blev alldeles yr och jag började må illa. Så slutade med den och ville ha nåt annat för att värkarna inte skulle kännas så mycket. Malin informerade mig om ryggbedövning och jag tackade inte nej till det. Så hon gick och ringde narkosläkaren som skulle ge mig den. Samtidigt som det var massor med annat folk inne hos mig, jag skrek till Martin att jag ville att mamma skulle komma ner till oss så han messade henne så kom hon och vilken lättnad det ändå var att få ha mamma där vid sidan.

16:25 så ringde Malin på narkos läkaren och jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen, de sa att hon skulle komma om 10 minuter men inte fan gjorde hon det, jag låg där och skrek att jag inte ville vara med längre, att jag ville hem, att jag inte ville vara gravid längre. Hah, barnmorskorna bara skrattade åt mig. Kunde inte koncentrera mig på nåt annat än att det kändes som att jag skule dö just den stunden. Jag grät verkligen floder. Under tiden som jag låg där och väntade på narkosläkaren så hade jag också öppnat mig 6 cm, alltså var jag då öppen 10 cm.

17:15 så kommer läkaren och jag skulle ligga ihopkrupen som en liten boll, vet inte hur jag klarade det men det gjorde jag med lite om och men, talade om för min barnmorska att jag behövde gå och bajsa och att jag inte skulle klara av att bajsa i blöjan som jag fick, hon förklarade för mig att det var barnet som tryckte neråt så att det blev som att jag kände mig skitnödig. Så höll det på kanske i 20 minuter då jag bara grät och skrek att jag var tvungen att gå på toa. Det fanns folk som inte kunde hålla sig för skratt men det sket jag fullständigt i, jag hade ont.

17:40 När smärtlindringen hade lagts så kunde jag verkligen andas ut, jag blev en helt annan person. Jag kunde prata, jag visste hela tiden att jag hade varit taskig mot barnmorskan och sa hela tiden att jag hade varit dum. Jag börjar även känna ett mer ökat tryck neråt Malin och Gustav kollar ifall det var nåt och men just då kunde dom inte se något, utan att jag bad Gustav och Martin hålla isär mina ben så att jag kunde andas, det gjorde inte lika ont då. Så barnmorskorna fick turas om ett tag och hålla isär mina ben.

18:00 så fick jag order av Malin att jag skulle provkrysta och då hade de även beslutat att ta ett blodprov på Elias men det ville avakta med de eftersom att det hade hänt grejer och de kunde skymta min lilla son när jag krystade. Men det var bara för att jag skulle vara förberedd sen hur det skulle vara.

18:50 så hade dom höjt också min dropp till ett hägre tal och då gjorde det verkligen int men eftersom jag blev bedövad så kunde jag överleva smärtan. Elias hade trängt sig mot bäckenbottten och jag fortsätter att provkrysta, hade dock lite för korta värkar för att det skulle hända något men fick i alla fall in tekniken. Malin diskuterade med doktorn ifall de skulle ta laktat och de ville dom.

19:00 så får jag krystvärkar, så ingen laktat blir av, jag krystade och berättade för dom att det sved och att jag inte klarade mer, men efter att de hade sagt åt mig att man kunde se huvudet och att jag kunde känna det så var jag stark nog och klara av att köra lite mer. Jag verkligen gick in i min egna värld. Och när de sa att nästa krystning så är han ute så var det som att jag inte hade gjort något annat i mitt liv än just att krysta.

19:24 Elias är född. Vilken känsla när jag fick upp honom på magen, jag grät av lycka. All min smärta var som bortblåst, jag visste inte var den hade tagit vägen men jag visste i alla fall att jag hade klarat det här tillsammans med min pojkvän.

19:35 kommer moderkakan ut lätt som en plätt ska jag säga er, vilken klump haha, kändes läskigt men samtidigt hur underbart som helst för det var liksom det sista på hela förlossningen som jag behövde göra.

19:50 blir jag sydd. Inte alls mycket då de trodde först att jag inte hade spruckit någonting vilket var en lättnad för mig. Jag struntade egentligen hur mycket jag hade brustit jag hade ju min son på bröstet! Det blev sammanlagt 6 stygn och det var riktigt fint för en förstföderska, fick också höra att jag hade förlorat väldigt lite blod och det var inte alls många som hade gjort det när de hade fött sitt första barn. Alltså Malin tyckte att det kändes fånigt att ens skriva ut hur lite blod jag förlorade.