Ja, det är en fråga många undrar som jag faktiskt tänkte svara på..

Jag hade ingen mens på hela sommaren men jag och Martin trodde att det var helt normalt eftersom jag åt mini piller som gjorde att jag hade en ganska oregelbunden mens. Dock så hade jag småblödningar ibland som jag DÅ trodde var mens. Men icke.. fast jag tänkte eller vi tänkte inte på att det var en graviditet på gång då, jag tror att jag förnekade det men innerst inne visste jag att det var nåt fel.

Dagarna gick och det var inte förens i oktober vi tog tag i det, vi köpte en gravtest på apoteket och redan dagen efter så tog jag mig an att ta testet eftersom man ska helst ta morgon urinet. Testet visade posetivt och det var många tankar och känslor som kom och gick. Vet inte hur vi faktiskt löste allting men allt blev löst och jag känner att vi har kommit varandra närmare. Det blev UL och sånt där och då visade sig att jag var i vecka 21 och då fanns det ingen möjlighet att göra någonting än att faktiskt fullfölja graviditeten. 

-

Nu, eller för några veckor sedan så har alla landat, familjerna och vi.. Vi är hur glada som helst att våran lilla son ska komma till oss och det är alla andra också. Även fast jag har sätt bort ifrån det, jag har inte trott att vissa är så intresserade men det är dom minsann! Men, vi är glada och vi ser verkligen fram emot det här så himla mycket. Finns inget som kan stoppa oss nu.

-

Jag får många elaka kommentarer eftersom jag fortfarande går i skolan och det har även hänt att några har slängt ut sig något dumt när jag har åkt komunalt, därför väljer jag helst att åka bil. Jag blir jätte ledsen då folk håller på och klankar ner på mig och säger att jag är FÖR ung för att ha en bebis. Men kom igen, 19 år, det är itne FÖR ungt, och jag vet att jag missar saker i livet, men jag vill hellre leva tillsammans med min son och pojkvän än att festa o så. 



Vi väntar tillsammans på våran son. Jag älskar er!<3