Jag skrev ett inlägg igår, men inte gick det att komma in på min blogg så jag tog bort det, därför tänkte jag skriva nu. Och det jag skriver nu, det får man ta med en nypa salt och ta det ur eran synvinkel, detta är min.

Ärligt, jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta, jag har så mycket känslor inom mig. Jag är jätte känslig. Det är liksom inget jag väljer att vara eftersom jag vet att det skadar min omgivning. Men just nu har jag inget val. Jag är sån och det är bara att acceptera. Anledningen till att jag är känslig är för att jag tror att ingen bryr sig om mig, jag har ett barn i magen men jag känner inte att någon bryr sig om mig eller barnet.

Till det hela, jag får stöd det är liksom inte det, det är bara att jag itne känner det. Folk vet nog inte hur dom ska bete sig mot mig eftersom ena stunden är jag glad andra är jag jätte ledsen, jag gråter hela tiden. Varför tror jag att ingen bryr sig? Är det för att jag bara vill att folk ska fråga mig bara mig hur jag mår, vad jag känner? för så ska det ju inte vara, det vet jag ju själv. Bara för att jag är gravid så ska jag ju inte "särbehandlas". Jag har liksom tusen frågor men jag har inga svar. Ibland går det så långt att jag inte vågar fråga om vissa grejer så då håller jag det inom mig, men samtidigt så vill jag bara ställa folk mot väggen och fråga en jävla massa för att få svar. 

Hur fan ska man bete sig då?
Om det går så långt att man inte vågar fråga men ändå vill?..

Det är rätt sorgligt att jag vet att folk bryr sig, att jag vet att jag inte ska behandlas annorlunda men ändå så tar jag inte in det? Folk har säkert blivit arga på mig pga det och jag är jätte ledsen för det, jag kan inte råför detta. Att jag känner som jag gör. 
Jag känner att ingen bryr sig, och om dom inte gör det nu då behöver dom inte göra det sen när min lilla älskling kommer till världen.. det är sorgligt men det är inte JAG som har valt detta. Det är ni som inte bryr er.. så antingen bryr man sig eller så får det vara..